Förr red jag alla hästar med bett. Det fanns väl egentligen inget alternativ. Väldigt få använde hackamore och enbart på hästar som absolut inte fungerade med bett. En del hoppryttare använde det. Absolut inte dressyrryttare.. Det var tränsbett eller stångbett. Inte ens inom den akademiska träningen sågs kapsonen där jag tränade utan hästarna jobbades även där från marken i bett. Snarare användes stångbett än tränsbett.
Repgrimman kom någon gång och jag började använda den på Mix främst vid arbete från marken och egentligen för att han hade en tendens att kasta sig iväg… Så jag använde den som en skarpare grimma. Rida med den kändes väldigt osäkert. Mix har varit en riktigt jobbig häst i sin ungdom.. kunde frysa fast, kasta sig hejdlöst runt och stanna från galopp var väl inte hans bästa gren.. Men det blev ju en trygg och bra häst av honom så småningom 🙂 Så trygg att han blev en fantastisk läromästare till min sambo.
Min erfarenhet av kapson kom av min tid i Portugal och då användes den på unghästar vid longeringsarbetet. Den skulle sitta tajt och hästen kunde inte öppna sin mun. Jag blev lite anti kapson.. Jag undrar om inte våra nosgrimmor egentligen är en ”kapson” fast utan ringarna? Jag använder aldrig nosgrimma.. Hos äldre hästmänniskor fanns oftast en kapson som hängde i ett dammigt hörn. När slutade svenskarna att använda kapsonen i sin unghästträning?
I alla fall.. Någon gång fick jag för mig att rida i repgrimman i padocken.. det var jättesvårt! Svårt att styra och svårt att kommunicera. Så vi la ner det.. Provade även att rida med bara halsring i padocken och det fungerade lite bättre faktiskt, men inte så bra så att jag kunde ”träna” dressyr. Men att rida ut utan träns var inte på frågan.
När Mix en tid var skadad på ett bakben så var det enbart promenader som gällde under en väldigt lång tid (ett år ca). Oftast ledde jag honom i repgrimman och långt rep. När det var dax att börja rida igen så kändes det meningslöst att tränsa på med sadel och träns för en powerwalk. Så jag började helt sonika rida i repgrimman. Det gick bra. Han visste vilka vägar vi brukade promenera och jag hängde bara med som barlast. Helt plötsligt så fungerade det att styra och svänga, stanna. Hur gick det till? Så nu kunde jag välja att rida med tränsbett, stångbett eller repgrimma. Någonstans här blev jag även ägare till en kapson. Det var liksom ”tvunget” i den akademiska träningen. Men den var lika svår att rida med som repgrimman i början.
Lite längre fram när Emperador skulle börja bli ridhäst så visade det sig att han hade svårt för bett. Det blev att jobba i repgrimman eller kapson från marken och uppsuttet. Lite svårt i ridningen.. Köpte då ett kombinerat kapson/hackamore som han avskydde.. Men som Max gillade.. Testade LG träns istället och det fungerade bra. Så repgrimma eller LG träns vid ridning blev det.
Att rida i repgrimma har jag upptäckt är som att rida med stångbett, fast utan bettet. Man måste rida med ”enhandsfattning”, långa tyglar och hästen och ryttaren måste kunna vända med enbart sitshjälp och mankförflyttning.
Fast utan stångbettets hävstångsverkan. Det svåra är ställningen i nacken.
På Championatet så krävs bett.. så om vårat mål i år är att kunna visa upp oss så måste Emperador kunna hantera bett i munnen.. tandis föreslog att jag skulle testa ett läderbett. Sagt och gjort. I samma veva så såg jag ett klipp av Anna Stavholm om frivillig träning med startkommando. Det var en häst som var rädd att få sprutor av veterinären. Min tanke föddes att prova och se om det kunde hjälpa hans ovilja mot bett. Så vi övade och övade fem minuter åt gången i boxen, i hagen, i stallgången att överhuvudtaget vilja vara med mig när jag höll i bettet. Efter den första sega starten att överhuvudtaget vilja kännas vid bettet så gick det relativt fort tills han började smaka på bettet och därefter ta in det i munnen en microsekund.
Nu någon månad senare så går det bra att tränsa honom med läderbettet. Han får inte panik och vi har så smått börjat jobba i bettet från marken. Förstå vad det betyder. Jag har även så smått börjat vänja honom vid metallbettet igen men vill inte jobba för mycket med det om det skulle förstöra hans positiva attityd mot läderbettet.
Min reflektion när jag tränar honom i bettet är att han förstår det mer intuitivt än vad han gjort med kapsonen. Kan vara för att jag är mer van att rida på bett än bettlöst? Kan vara för att han självmant löser upp sina käkar och nacke genom att tugga på bettet och kan öppna munnen? Är det en mer naturlig hjälp att få ett tryck i munnen istället för i nosryggen? I vilket fall så blev jag förvånad och glad att han fungerar så bra på bett när han väl vant sig vid att ha det i munnen. Vi har nu ”ridit” med läderbettet tre gånger. Bara strosat omkring på gården.
Så bett eller inte bett? Ja det måste vara en fråga för varje individs förutsättningar och utbildningsnivå.
